Från H.H. Ärkebiskop Gabriel

Jul! Det är idag som änglarna meddelar oss den goda nyheten: "Ära vare Gud i höjden, frid på jorden bland människorna!" Var och en av oss är inbjuden att motta detta glädjebudskap. I själva verket manifesterar sig Gud genom sitt inkarnationsmysterium för att säga oss att vi är frälsta! Herren Jesus vill genom att anta vår mänskliga natur visa oss hur mycket vi är älskade av Gud i vilken situation vi än befinner oss i det ögonblick då vi mottar detta budskap. Hela mänskligheten får motta detta tecken som ges oss till vår frälsning! Men vilket är då detta tecken? Ett barn i en krubba. Vad är väl vackrare än ett barn, och vad är väl bräckligare? Jesus är hungrig, han fryser, hans ögon är ännu inte vana vid ljuset, Han som själv är Ljuset med stort L! Omständigheterna vid denna födelse karakteriseras av fattigdom, osäkerhet, svaghet. Det är just så som vår Gud vill säga oss att han älskar oss: Han sänker sig ned till oss i det att han antar vår mänskliga natur, och vi vet vart detta kommer att föra honom. Som alla små barn i världen sträcker Han ut sina armar mot oss, liksom Han kommer att göra det senare i än större utsträckning på korset för att innesluta alla denna världs människor och slutgiltigt rädda dem undan döden!

Kära bröder och systrar, vi som vill vara kristna bör vara uppmärksamma på det sätt varpå Herren visar oss sin kärlek. Vi är kallade till att motta och ge kärlek. Med vår Gud som förebild bör vi göra detta i ödmjukhet och till den änden skall vi ösa ur den Kristi källa som är Hans ödmjukhet, denna outtömliga skatt som står till vårt förfogande. Låt oss inte vara rädda för att säga till Herren att vi älskar Honom! Vi känner oss fattiga, syndiga, utblottade, så mycket bättre! Låt oss gå till Herren sådana som vi är! Låt oss försöka vara sanna, detta är ödmjukhetens lärjungaskap. Vi må vara präster, lekmän, diakoner, biskopar, låt oss i ödmjukhet koncelebrera med Herren i varje ögonblick och prisa Honom som är Kärleken. Låt oss inte vara rädda för vår fattigdom, hurdan den än må vara! "När den fattige ropar då hör Herren honom..." Låt oss som små barn ropa ut vår glädje, vår kärlek till Fadern, Sonen och den Helige Ande.

Ibland förvånas ortodoxa kristna, till och med oroas över att vara så få i sina länder; låt oss acceptera denna uppenbara begränsning såsom Herren Jesus har accepterat att anta vår bräckliga mänskliga natur. Låt oss inte falla i den högmodets avgrund som består i att tro att en Kyrka är som bäst när den har ett stort antal medlemmar! Herren har aldrig begärt att vi skall vara många utan att ödmjukt älska Gud och människorna. Liksom världens Frälsare, född i en grotta och lagd i en krubba, låt oss öva oss i att älska i ödmjukhet, såsom vi idag drar fördel av Jesu nåd, när Han idag manifesterar sig i inkarnationens mysterium.

Jag vill även säga er följande: låt oss inte vara rädda för att försöka älska de bröder och systrar som omger oss! Låt oss träna oss i kärlek. Vi kan inte älska, låt oss lära oss det! Vi är kärlekens lärlingar här på jorden. Lärlingeskapet är aldrig lätt; låt oss utföra det med ödmjukhet och söka hjälp hos vår Mästare. Gud hade medlidande med Adam. Det är det som karakteriserar Hans kärlek: Han vill befria honom från dödens skuggor. Men för att göra detta blir Herren medlidsam då han ödmjukar sig. Han kommer inte till ett erövrat land här på jorden! Han sänker sig ned till att bli ett litet barn bland de minsta, de fattiga, bland syndare. Låt oss prisa Honom för detta mystiska nedstigande. Låt oss med nådens hjälp söka älska att känna medlidande med dem som omger oss. Detta betyder, att var och en efter sin förmåga bör ta med sig världens lidande och ångest och nedlägga dem vid Jesu fötter. Jag vågar säga er: detta kommer att mottas som de tre vise männens guld: barmhärtighet och medlidande är mer värda än guldtackor i Herrens ögon!

Ni skall veta, mina bröder och systrar, att en Kyrka som verkar med medlidande för hela världen är en Kyrka som lever och går fram emot uppståndelsens glädje tillsammans med hela mänskligheten! Den fullföljer endast sin Guds verk, som vill ha medlidande med sin skapelse och därför inkarnerar sig i ödmjukhet: Han föds i en grotta och kommer att dö på ett kors! Låt oss verka så att man aldrig om oss kan säga: "De har glömt vad medlidande är..."

Vid denna vackra fest önskar jag alla att få smaka Julens Glädje och Frid. Må vi alla tillsammans vara glada och gå och ösa ur Jesu Kristi källa av ödmjukhet och medlidande, denna stora skatt. Jag förklarar er än en gång all min kärlek.

+Ärkebiskop Gabriel, Ekumeniske Patriarkens Exark

Retour haut de page
SPIP