Julbudskap från H.H. Ärkebiskop Gabriel

"Idag har Gudomen satt sin prägel på mänskligheten för att även den skall bli infattad i Gudomens sigill!"
(Efraim av Nisibis)

Kära bröder och systrar i Herren!

När Kristus föds i Betlehem ger Han oss tillgång till Himmelriket. Skaparen avslöjar sitt ödmjuka, milda, älskande och medkännande hjärta. Det är på så sätt Herren vill att vår glädje skall vara fullkomlig, enligt Ängelns ord till herdarna: "Se jag bådar er en stor glädje, idag har en Frälsare fötts åt eder som är Messias, Herren" (Luk 2:10). Ja verkligen, denna födelse uppväcker i oss en ofantlig glädje och en djup frid: "Frid på jorden bland människor till vilka han har behag" (Luk 2:14). Vårt hjärta vidgas för att kunna bli ett mänskligt käril åt den gudomliga kärleken.

Under en lång tid väntade Israels folk på Guds frälsning, med tålamod, under vedermödor, landsflykt och hårda straff förblev hoppet om Messias levande i människornas hjärtan. Profeterna siade ständigt om Rikets och dess Konungs och Befriares ankomst! Men, kära bröder och systrar, hur har allt detta blivit idag, vad är det vi ser?

Furstarnas palats är i allmänhet otillgängliga, omgivna av murar och soldater som gör denna världens mäktiga ouppnåeliga.Men, idag är det ett stall som skyddar Konungarnas Konung, i stället för vakter som skulle vaka över Honom så är det några djur som skänker sin värme åt det lilla Gudabarnet... Den himmelska skänken har blivit tillgänglig för alla: änglarna och stjärnan för stora som små till världens Frälsare, som ser på sina besökare med den enkelhet som bär prägeln av ett litet barns bräcklighet. Det är så som frälsningen erbjuds åt världen. "Tag detta Jesusbarn i er famn för att erfara hur lätt Riket är, med sitt ok och sin börda", som fader Matta el Miskin (1919-2006) säger.

Hur skall man uppleva denna händelse idag? Hur skall man integrera den i vår vardag? En liturgisk fest är inte bara ett fromt minne, det är en mycket konkret realitet som när den går genom tiderna har ett frälsande värde för var och en av oss.

Då judarna vandrade mot det förlovade Landet konfronterades de med mänsklig svaghet, sin egen och andras. Samvetenas sedefördärv var en förkrossande realitet, de olika höga ansvariga personerna förföll, folket gjorde uppror eller skapade sig avgudar och återvände till hedendomen. Allt detta förorsakade lidande, rädsla, ångest, förtvivlan: "De irrade omkring i öknen på öde stigar" (Psalt 106:4)

Denna beskrivning kunde gälla oss idag: människan är alltid svag, fördärvad, avskyvärd. Samvetets rättrådighet försvagas, omoralen utbreder sig..."Men de ropade till Herren i sin nöd, och Han räddade dem ur deras trångmål..." (Psalt 106:6).

Även vi ropar, våra böner stiger mot himmelen, mot Gud, oupphörligen: "Helige Gud, Helige Starke, Helige Odödlige, förbarma Dig över oss!" Men är vi då tillräckligt uppmärksamma i denna bön som ger våra gudstjänster en rytm? Är vi tillräckligt uppfyllda genom våra böner, genom vårt "Kyrie eleison"? Bär vi i våra hjärtan det mänsklighetens rop som vi är existentiellt förenade med? Det är likväl så som varje kristen bör leva, och i det han gör det motta det gudomliga och frälsande svar som uppenbarar sig för oss denna dag.

Ja, frälsningen är given till världen! Ja, kärleken ges åt envar! Ja, den i hjärtat fattige och ödmjuke som har ropat till Gud har blivit hörd! Vi befinner oss inte längre i dödsskuggans dal, portarna till Guds rike har öppnats framför oss, eller ännu bättre som Kristus säger oss: "Himmelriket är inom oss!" Hur är detta möjligt? Helt enkelt eftersom Guds rike, det är Gud själv och det faktum att "Gud har blivit människa för att människan skall bli Gud" (Hl. Athanasios asv Alexandria). Genom Ordets och Guds enfödde Sons inkarnation har vårt kött blivit förvandlat till ett käril för att motta Guds rike och det har blivit gudomliggjort!

Barnet i stallet är en "Fridsfurste" (Jes 9:6). Den vars födelse på jorden vi firar denna dag, Honom kan vi närma oss, vi kan liksom herdarna falla ned inför Hans rena fötter: vårt elände, våra lidanden, våra tårar blir i den Nyföddes ögon till guld, myrra och rökelse... Tillbaka får vi barmhärtighetens dyrbara arv, vi får del av den gudomliga kärleken. Och detta är inte endast en händelse som skedde för mer än två tusen år sedan: vi får tillgång till frälsningen oupphörligen, vi kan varje dag låta Gud avtorka våra tårar, vi kan varje ögonblick höra Honom säga: "Kom till Mig alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila!" (Matt 11:28).

Ja, kära bröder och systrar, låt oss ta Jesusbarnet i famnen, för så skall vi bli tröstade av och i den gudomliga kärleken! Låt den gamle Simeons ord bli våra, han som också höll Kristus i sin famn och sade: "Nu låter Du Din tjänare så hem i frid, ty mina ögon har skådat frälsningen som Du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt Ditt folk Israel!" (Luk 2:29-32).

Må Herren Jesus Kristus, vars födelse i köttet vi idag firar, vara allas vår glädje och må han nedsända över oss frälsningens nåd! Amen.

Paris, Alexander Nevskijkatedralen, den 22 december 2008/7januari 2009.

Ärkebiskop Gabriel av Komana,
Ekumeniske Patriarkens Exark

Retour haut de page
SPIP